Så mycket som kretsar kring mat...
Idag har jag småbråkat lite med sambon och det känns lite tråkigt. Jag tror att han också börjar tröttna på min diet, på sitt sätt förstås. På många sätt har han varit jätteduktig och lagat all sin mat själv (vilket inte skadat - han behövde träna!) och stöttat mig. Men så ville han till sina föräldrar i helgen och äta middag och att jag skulle följa med, för att det kändes lite fånigt att åka själv. Jag tycker också att det känns lite dumt om han åker själv, men jag tycker också att det känns fånigt om jag ska sitta med dem vid bordet och bara dricka en soppa eller shake. De brukar lägga så mycket omsorg på att laga god mat och bjuda på något gott att dricka till. Så jag föreslog att vi kunde åka nästa helg istället, eller nästa igen men det tyckte sambon var för långt fram.
Så nu är jag så kluven och vet egentligen inte vad jag vill och ska göra. Men jag VILL inte avbryta min rena kur i förtid bara för denna middag heller. Jag har lovat mig själv, att den här gången SKA jag nå mitt mål och bevisa för mig själv och alla andra att jag klarar av att gå ner i vikt och bli smal - och det viktigaste; att jag sedan klarar av att hålla vikten!
Jag vill inte bli som jag var innan en gång till. En sån som gömmer chipspåsar längst in bakom kastrullerna, som köper lösgodis i smyg när jag är i affären och snabbt äter upp det på vägen hem, som tar en kanelbulle på Pressbyrån bara för att tåget är lite försenat. Jag vill bli en sån som bara tar en portion mat (och en rimlig sådan!) och känner sig nöjd med den. En som inte äter bara för att man är ledsen, stressad eller uttråkad. En som inte är socker- och kolhydratberoende.
På något sätt satte jag ribban där, när jag tillslut sade att jag inte vill följa med. Det blev som ett bevis både för mig själv och för sambon att jag menar allvar den här gången och att det från och med nu är JAG som sätter gränserna för när, var och vad jag ska äta. Nu är jag lite småledsen och för första gången på länge, länge tröstar jag mig inte med något att stoppa i munnen.
Sen när kuren är över och jag nått mitt mål, vill jag förstås fortsätta unna mig onyttiga godsaker ibland, men i rimliga mängder och bara till helg eller fest. Och så fort jag börjar äta igen följer jag gärna med på middagar till sambons föräldrar - bara för att bevisa att jag klarar av det också utan att falla dit igen.
Så nu är jag så kluven och vet egentligen inte vad jag vill och ska göra. Men jag VILL inte avbryta min rena kur i förtid bara för denna middag heller. Jag har lovat mig själv, att den här gången SKA jag nå mitt mål och bevisa för mig själv och alla andra att jag klarar av att gå ner i vikt och bli smal - och det viktigaste; att jag sedan klarar av att hålla vikten!
Jag vill inte bli som jag var innan en gång till. En sån som gömmer chipspåsar längst in bakom kastrullerna, som köper lösgodis i smyg när jag är i affären och snabbt äter upp det på vägen hem, som tar en kanelbulle på Pressbyrån bara för att tåget är lite försenat. Jag vill bli en sån som bara tar en portion mat (och en rimlig sådan!) och känner sig nöjd med den. En som inte äter bara för att man är ledsen, stressad eller uttråkad. En som inte är socker- och kolhydratberoende.
På något sätt satte jag ribban där, när jag tillslut sade att jag inte vill följa med. Det blev som ett bevis både för mig själv och för sambon att jag menar allvar den här gången och att det från och med nu är JAG som sätter gränserna för när, var och vad jag ska äta. Nu är jag lite småledsen och för första gången på länge, länge tröstar jag mig inte med något att stoppa i munnen.
Sen när kuren är över och jag nått mitt mål, vill jag förstås fortsätta unna mig onyttiga godsaker ibland, men i rimliga mängder och bara till helg eller fest. Och så fort jag börjar äta igen följer jag gärna med på middagar till sambons föräldrar - bara för att bevisa att jag klarar av det också utan att falla dit igen.
Kommentarer
Trackback
